Ginja tycker om att skriva sagor och korta berättelser. Här är första kapitlet i berättelsen om Gaute och de andra fåren på Johannisberg.
Den här berättelsen handlar om Gaute och de andra gutefåren på gården Johannisberg i Uppland. Gutefåren tillhör en ålderdomlig fårras som har sitt ursprung på ön Gotland. Både baggar och tackor har horn och de har alltid korta svansar.
En Riktig Gutesaga
Kapitel 1
Gaute har en hemlighet
Det var en gång en liten gutebagge som hette Gaute. Han bodde på gården Johannisberg i Uppland och han var det snällaste lamm man kan tänka sig. När han föddes var allt som det skulle, men efter några veckor blev Gaute allvarligt sjuk. Han överlevde, men efteråt visade det sig att Gaute inte riktigt var som alla de andra lammen i flocken. Han var ovanligt vänskapligt inställd till allt och alla, men han ansågs lite dum och… han hade en hemlighet. Såhär gick det till…
Under sommaren och hösten hade en vargflock invandrat till området där de bodde. När fåren just hade flyttats till sin vinterhage och höstens mörker hade lagt sig över landskapet hade vargarna fått vittring på fåren och kommit farligt nära. Det blev stor uppståndelse i trakten och runtom byggdes nu elektriska rovdjursstängsel. Också på Johannisberg fick gårdsfolket bråttom att få upp ett rovdjursstängsel och i november blev det klart.
Vargarna som inte visste vad ett rovdjursstängsel var höll sig i skogen i närheten av gården och de tog sig allt närmare. En mörk kväll hade en liten vargunge kommit så nära att han stod alldeles utanför stängslet. Gaute blev nyfiken och gick fram till stängslet för att hälsa. ”Hej, jag är en gutebagge och jag heter Gaute. Vem är du?” bräkte han vänligt och vargungen, som var så hungrig som bara en utsvulten vargunge kan vara, blev riktigt häpen över detta oväntat lovande möte och han svarade ”Jag heter Lupus, och jag är en ofarlig liten vargunge”.
Lupus tyckte att han var väldigt listig. Han kunde ju inte veta att Gaute inte hade vett att vara rädd för vargar. ”Kom in i vår vinterhage så kan vi leka” sa Gaute. Det tyckte Lupus var en strålande idé och genast skulle han krypa in under stängslet. Men, det var ju ett rovdjursstängsel, så Lupus fick sig en rejäl elektrisk stöt. Han hoppade högt upp i luften och ylade så det hördes vida omkring. Sen sprang han som ett jehu tillbaka till sin vargflock och alla vargarna sprang till skogs tillsammans och gömde sig.
I vinterhagen hade det blivit stor uppståndelse vid foderplatsen. Ledartackan Aurora som var Gautes mamma stod och bräkte upprört. Hon hittade inte sitt minsta lamm. Men snart kom syndaren lunkande och han förmanades att hålla sig riktigt nära de andra, nu när de farliga vargarna fanns i skogen alldeles intill. Inne hos gårdsfolket stod glädjen högt i tak för att rovdjursstängslet fungerade som det skulle. Den här vintern skulle de äntligen kunna sova tryggt på nätterna.
Några dagar senare var vargflocken nära gården igen. Lupus hade bara fått ett litet rådjursben att gnaga på sen sist och han var ännu hungrigare än förra gången. Så han sökte sig till stängslet igen och morrade lågt för att locka Gaute, som genast kom fram. Åsynen av lammet fick snålvattnet att rinna i käften på honom. ”Kom” sa Gaute, ”jag vet var det finns ett ställe där du kan krypa under. Nu kan vi leka!”. Lupus var väldigt förvånad över det underliga lammets hjälpsamhet, men han var inte sen att följa honom till stället där han kunde ta sig in i vinterhagen. Smidigt ålade han sig under eltråden. Gaute tog ett glädjeskutt och utropade ”Hurra, nu är vi vänner!”.
Lupus var vrålhungrig och hade tänkt att genast sätta sina sylvassa tänder i den lilla godbiten, men Gautes oförställda glädje fick honom att hejda sig. Han harklade sig lite förläget och sa ”men jag är ju varg, förstår du inte att jag är här för att äta upp dig?”.
Sen gick allting väldigt fort. Det hördes ett förfärligt tumult och där stod husbonden med sin bössa. Han hade blivit orolig och gått ut för att skjuta en inkräktare, om det fanns någon. Men Gaute dolde sin nyfunna vän genom att ställa sig framför honom och efter en stund hördes husbonden muttra ”jag måste ha tagit fel, tänkte väl att det var konstigt att något skulle ha tagit sig in, nu när vi har ett så bra stängsel”. Därefter gick han in i huset igen.
Lupus hade nu fått dåligt samvete för sina tankar på att sluka Gaute, så för att undvika att göra det som hans instinkt sa åt honom att göra, sprang tillbaka mot stället där hålet under stängslet fanns. ”Vad gör du?” bräkte Gaute, besviken över att glädjen hade blivit så kortvarig, men han fick inget svar och snart var Lupus som uppslukad av jorden. Mamma Aurora som hade hört sin minsting bräka tog nu med sitt lamm till foderplatsen, fast besluten att inte släppa honom ur sikte igen.
Lupus, som ville ha Gaute till vän, vågade inte lita på sig själv, så hädanefter besökte han honom i smyg och bara när han just hade fått sig ett riktigt skrovmål. Då lekte de i skydd av mörkret inne i vinterhagen och de var så försiktiga att ingen märkte det. Så kom det sig att Gaute hade en hemlighet, han hade en förbjuden vän.
Men när vintern kom avslöjade den nyfallna snön Lupus väg mot hålet i stängslet och vargparet som var hans föräldrar kom honom på spåren och bestämde sig för att anfalla fåren. Det var en mörk natt, när vinden ven runt knutarna och snön yrde så tätt att man nästan inte såg de höga granarna, som stod i mörkret runt omkring gården. Den här natten skulle vargparet gå till anfall mot fårflocken, utan att ha avslöjat sina planerna för ungarna. Inifrån vinterhagen kunde man redan skymta deras glimmande ögon helt nära i skogen och då och då kunde man höra ett långdraget ylande, men på gården sov folket lugnt och djupt under sina varma fällar…
Inte förrän de var alldeles nära vinterhagen förstod Lupus vad som var i görningen och då såg det ut att redan vara för sent. Förtvivlad sprang han före för att varna Gaute och redan på håll morrade han högt ”akta dig, nu kommer vargarna och äter upp er!”. Men Gaute som trodde att det var en spännande lek bara sprang honom till mötes och bräkte välkomnande. Då ylade Lupus högt och klagande, så högt att det hördes över hela nejden.
Vid detta skrämmande ljud for husbonden upp ur sin säng och sprang ut med bössan i hand. Han fick genast syn på Lupus och avlossade ett välriktat skott. Vargflocken hade stannat upp vid tumultet och flydde nu hals över huvud in i skogen. Snart doldes deras spår under den ymnigt fallande snön. Lupus hade fallit ner. Gaute som kände lukten av blodet bräkte olyckligt efter sin vän, men Lupus låg livlös utanför stängslet.
Nästa dag begravdes Lupus i skogen och hålet under stängslet tätades. Ingen förstod vad som hade hänt med Gaute, som sörjde sin vän och som vankade av och an innanför stängslet, sorgset bräkande, ända till våren när de nya lammen föddes. Det var inte förrän då han fick lust att leka igen.
Men varje höst, när årets lamm har lämnat gården, då kan man fortfarande se en melankolisk liten bagge som längtar efter vintern och som hoppas att det återigen ska komma en liten varg som vill leka med honom.
